När kungahuset i maj 2008 besökte Åland var det minsann ingen som tog några snedsteg.
Men nog var risken överhängande när pressuppbådet fick se kronprinsessan Victoria vandra in i Självstyrelsegården på de högsta klackar som Mariehamn någonsin upplevt.

I skuggan av klackar och Danieltrimmade spiror vaktade jag som Nyans utsände reporter på varje steg som landsmaninnan tog, allt medan fotograf Erkki Santamala ivrigt spanade om pojkvännen Daniel satt något avtryck på det vänstra ringfingret.
Bägge kammade vi noll.
Icke ett enda snedsteg, inte ens i gruset vid Kastelholms slott, och inte en tillstymmelse till glittrande förlovningsdiamanter på prinsessfingret. Det närmaste ett snedsteg som jag kunde fantisera fram under de kungliga besöksdagarna var studeranderådets August Bonds´ björnkram i lyceets aula.
Nu jobbade jag för en tidning så det var inte mycket att orda om. Men jisses om jag skrivit för Aftonbladet, då hade mittuppslaget och romansen med ”Hemlige August” varit i hamn.

Med stöd från Svenska kulturfonden, som verkar vara lika rik som Nobelstiftelsen, fick jag en paus från arbetet på Sydsvenskans redaktion i Malmö och en upplevelserik månad på Nyans redaktion i stället.
Språkbadets förträfflighet hade jag redan stött på då förra Nyan-reportern Jeanette Björkqvist gjorde några månader på Sydsvenskan. Senast vi träffades var på uppladdning inför ett fotbollsderby i Mariehamn mellan IFK och HJK. Jag tror hon höll på fel lag.
Jo då, jag fick känna på ”Vi-här-på-Åland-känner-till-alla”-effekten vid ett av de första jobben. Svängde upp till presskonferens i sambons ålandsregistrerade Honda, klev ur, beredd på att förklara vem jag var.
– Bra, då är Nyan här. Då kan vi börja, sa huvudpersonen till en förbluffad reporter.
Överraskad blev jag också när motivet i en av Nyan-artiklarna dök upp i Mikael Paasikivis debutdeckare Guld i blodet. Vem anade att bokstäverna i klippan på stugan i Tellholm som jag skrev om hade ristats av den lille påhittade grabben Per?
Det var fina arbetsdagar i gullvivans tid för tre år sedan, fina dagar på redaktionen i det ljusblå Dalbohuset där allas hjärtan var lika viktiga som allas hjärnor.
Texten om kronprinsessans slottsbygge vid någon vacker strandtomt lär jag aldrig få skriva. Hur kunglig hon än är, någon hembygdsrätt har hon inte och då hjälper det inte ens att kalla slottsbygget för ett båthus.
Men Victoria och hertig Daniel kan ju ordna tak över huvudet på svenska generalkonsulatet i Mariehamn där kronprinsessan sussade under Ålandsbesöket.
Frågan är om generalkonsul Ingrid Iremark hinner få upp minnesskylten i gästrummet innan det är dags igen.

Stig Larsén

Språkbadare i maj 2008