Veckans vita/Litorale Vermentino

Jag tror att de flesta människor mår bäst när man har någon form av balans i tillvaron, och just balans är ett bra ord att beskriva det här vinet, snyggt förpackat och i rätt proportioner.

Det är inte för syrligt, inte för superfruktigt och inte för alkoholstint som många viner är idag. Färgen påminner om vitt guld (som inte putsats på ett tag), och när jag doftar på det förflyttas jag till en sensommardag där gula plommon hänger tungt från träden. Päron finns också i doften, och det kommer små pustar från örtagården intill. Ljuvligt. Smaken påminner om en varmodlad Chardonnay med lätt tropisk frukt, citroner och mandelmassa, men här finns en femte växel som man kan lägga i och lugnt njuta utan ansträngda motorljud.

Synd bara att jag måste veva ner rutan och spotta ut härligheten (ett av yrkets lite mindre angenäma måsten). Jag kan inte få av nog av den här balanskonstnären.

Veckans Röda/Villalta Valpolicella Ripasso

Vinet lämnar kvar ett djupt spår i vinsjälen, och omedvetet går vi ständigt och längtar efter nästa möte med de tre varmhjärtade damerna. Druvtrion i Venetien skapar de tre vintyperna Amarone, Ripasso och Valpolicella. Amarone är storebror, ett riktigt kraftpaket som kräver sitt sammanhang, Ripasso är lillebror, aningen piggare i sin frukt och så har vi lillsyrran Valpolicella som är lätt och elegant.

Tyvärr är prislappen för en Amaronenjutning inte alltid så lockande, så när jag hittade lillbrorsan Ripasso för under tian var jag tvungen att testa. Vinets färg är härligt blodröd, och en doft av rostade kaffebönor och syrliga körsbär slår emot mig. När doften mynnar ut i en skål med torkad frukt känner jag geléfenomenet infinna sig i knäna. En närapå uppkäftig syra och en lätt grön äppelkartkaraktär i smaken säger mig att vinet kommer att bli mjukare och mer tillgängligt om ett tag, men gillar man uppstickare så är det bara att korka upp och njuta.