Ritva Sarin Grufberg är en kvinna med makt. Det håller hon med om på en direkt fråga.
– Man har alltid makt då man lägger fram saker och ting. Men jag har också en styrelse och de har den verkliga makten. Förstås kan man alltid påverka beslutsfattarna, det beror på vilken politisk konstellation vi har. Frisinnad samverkan, liberalerna och socialdemokraterna är ganska jämnstora och drar inte alltid jämnt.
I den ryska författaren Nikolaj Gogols författarskap skildras den typiska tjänstemannen som en tragisk figur. Tjänstemannen fnattar runt som ett rö för vinden i sin strävan att försöka uppfylla politikernas beslut. Så är inte Ritvas bild av en tjänsteman.
– En tjänsteman ser till sakens bästa och inte till sin makt. Det är inte den egna vinningen man jobbar för, egentligen är det en sorts ideell...nej det tar jag tillbaka. En sann ämbetsman gör sitt bästa enligt gällande regler och förutsättningar.
Kreativitet är en viktig ingrediens i tjänstemannens arbete. Kreativitet och fantasi.
– Kreativiteten får många mothugg under processen gång, därvidlag är det bra om man inte sitter för länge på sin post. Man måste hålla kreativiteten vid liv, arbetet får inte bli för mycket rutin.

Ritva har förändrat stadsdirektörens rum, steg för steg eller pö om pö som hon säger, efter att hon tog över jobbet. Besöksstolarna är klädda i samma rosa färg som rapakivi och på golvet ligger ett trägolv istället för heltäckningsmattan.
– Golvet slipades och hela rummet var fullt av damm. Tidningarna skrev att här såg ut som ett törnrosaslott.
Hon blev Mariehamns stadsdirektör och Finlands första kvinnliga stadsdirektör i februari 1988. Under åren hon bodde i Stockholm tog hon en jur kand-examen innan hon arbetade som åklagare, vid Patentverket, var biträdande chef vid Stockholms trafikenhet, länsassessor vid länsrätten och var chef för den juridiska avdelningen vid länsstyrelsernas organisationsnämnd.
Hon är uppväxt på Norra Esplanadgatan. Pappa Toivo Sarin drev beklädnadsaffären Centrum där Zygos senare kom att verka. Numera bor hon på Havsgatan där hennes mormor och morfar bodde då hon var barn.

Hösten 1999 ställde Ritva upp i lagtingsvalet och kom in. Det var, påpekar hon, under den tiden som Mariepark såldes till Dennis Jansson.
– Så det beslutet är jag inte mamma till. Inte har jag heller synpunkter på hur jag skulle ha gjort och om jag skulle ha gjort annorlunda.
Under fyra år var Ritva lagtingsledamot för liberalerna. Under den tiden var hon också näringsminister. På alla sätt fick hon uppleva hur det var att jobba på andra sidan: ta besluten istället för att verksställa dem.
– Å ena sidan var det som jag tänkt mig att vara politiker, å andra sidan finns det alltid saker som man inte kan föreställa sig. Man ser inte allt utifrån. Landskapsstyret passade mig till exempel bättre än debatten i lagtinget.
Det blev bara en period som politiker. Efter fyra år blev Ritva stadsdirektör igen.
– Jag var övertygad om att jag ville tillbaks hit.
Varken före eller efter politikertiden har Ritva varit subjektiv och arbetat för ett partis sak.
– För mig var det inte svårt att koppla bort politikern i mig. Min objektivitet har aldrig varit en konflikt för mig. I själ och hjärta är jag en tjänsteman. En tjänsteman med starkt samhällsintresse.

Kommen så här långt i samtalet är det som om Ritva skulle slappna av. Hon lutar sig tillbaka i sin rapakivifärgade stol och börjar gestikulera. Vi pratar om demokrati och vad Ritva tycker om att vara en kugge i en demokratisk process.
– Det är betydligt mer komplext att arbeta i en politiskt styrd förvaltning med demokrati än i ett annat system. Allt tar tid, och måste få ta tid. I ett företag kan man spika fast kriterierna på ett annat sätt. En tjänsteman gör en massa utredningar som aldrig syns offentligt.
Ritva nämner badhuset som ett exempel. Det blöttes många vändor innan platsen och utseendet slogs fast. Likaså såg planerna för Sittkoffs galleria länge annorlunda ut än hur den ser ut i dag.
– Det skulle bli en stor galleria, men lågkonjunkturen kom och staden hade inte råd att bygga stort. Istället byggdes gallerian i en mer sympatisk form. Sittkoffs är ett tydligt exempel på att demokrati blir bra till slut. Processen tog länge, tack och lov.

Att vara stadsdirektör är inget 9-17 jobb, om någon trodde det. Hon som har erfarenhet säger att det är ett sätt att leva.
– Med det här jobbet kan man jobba hur mycket som helst och det gjorde jag också. Innan pausen i lagtinget hade stadsstyrelsen ofta möten till klockan ett på natten. Att ha så utsträckta möten varje vecka fungerar inte i längden, och nu märker min kropp av allt mötessittande.
Jo, hon har varit både stressad och pressad under åren men hon har noll ställtid. Hon kan på ingen tid alls ställa om sig och göra andra arbetsuppgifter än de hon höll på med sekunden innan.
– Människor tål ju stress olika. Jag har kunnat jobba hur mycket som helst, men det har ändrat med åren. Kroppen märker när man inte hinner sköta om den. Ofta hoppade jag över lunchen och nu känner jag av resultatet. Nu måste jag börja träna.

Som pensionär skall Ritva också vara med barnbarnen och äntligen ta sig tid att simma i Mariebad.
– Jag simmar ofta, men det har aldrig blivit av att jag simmat i stadens nya badhus. Det skall jag göra nu, regelbundet. Efter så här mycket mötessittning behöver jag stretcha och tänja.
Läsning är ett annat intresse, just nu läser Ritva många böcker om hur man förebygger hälsan, men i vanliga fall slukar hon skönlitteratur. Hon har själv valt att gå i pension lite tidigare, och hon ser fram emot den nya tiden som inleddes med semester efter påsk i år.
– Var sak har sin tid. Jag ser fram emot att resa mycket, mitt favoritresemål är öar, allt från Capri till Sicilien. Öar är avgränsade områden och gränserna består av vatten. Befolkningen på öar har alltid något gemensamt med andra öbor.
Ritva borde veta. Hon har ju varit stadsdirektör på en ö i femton år.
– På en ö man är sig själv nog. Man är ganska nyfiken på inflyttare utifrån samtidigt som man är misstänksam mot de som kommer utifrån. Man är alltså nyfiken och öppen, det är konstigt att det går att blanda med misstänksamhet.

Ritva har två barn och två bonusbarn, ”de är verkligen bonus”. Jag ställer den typiska frågan alla kvinnor på höga positioner får, men dumt nog sällan männen. Hur har det varit att jobba så mycket och ha en familj?
– Skulle jag göra om något skulle jag vara mer med barnen. Å andra sidan brukar jag inte ångra någonting, det är helt meningslöst. Jag brukar se framåt och barnbarnen vill jag inte missa. Barnen är livet, är inte de också meningen med livet, en fortsättning?

Ritva var Finlands första kvinnliga stadsdirektör. Själv tycker hon inte att det är så märkvärdigt, men att reaktionerna var märkvärdigt stora.
– Det lossnade sen och många kvinnor blev stadsdirektörer. Jag tror att det finns 113 stadsdirektörer i Finland i dag och 13 av dem är kvinnor, så särskilt många är det ju inte.
Stadsdirektörsposterna är dominerade av män, även om yrkesgruppen indelas under den offentliga sektorn där det är vanligt med kvinnliga chefer.
– Att vara chef kräver mycket av ens liv, kanske kvinnor väljer att satsa på något annat.
Ritva är feminist, men mest för andras skull. Hon har aldrig problematiserat det faktum att hon är kvinna, och upplever inte att hennes kön varit ett problem för någon annan.
– Jag tycker givetvis att allt skall vara jämställt och jag kan bli upprörd över diskriminering som jag hör talas om. Men jag har aldrig själv upplevt mig diskriminerad.

Några glastak har alltså inte funnits ovanför Ritvas huvud.
– Men andra har andra erfarenheter och glastak för kvinnor är definitivt ett problem.
Glastak är den benämning på den osynliga mur kvinnor i karriären tenderar stöta mot. Man tror det är fritt fram, att man kan flyga hur högt som helst och att alla betydande poster är tillgängliga bara man jobbar tillräckligt hårt. Efter ett tag av hårt arbete märker man att man liksom studsar tillbaka, osynliga regler och outtalade krav håller kvinnan på plats.
Så fungerar ett glastak, och sådana finns i det åländska näringslivet, menar Ritva.
– I de tunga, stora företagen på Åland finns glastak. En kvinna som för några år sedan var en av cheferna på Ålandsbanken sa att hon fick ansvaret, men aldrig befogenheterna. Män bildar kotterier tillsammans med andra män, det handlar om sammanbildningar av olika klaner män. Många överenskommelser sker utanför de formella sammanslutningarna, det kanske inte handlar om bastun längre, men andra ställen. Det är ganska komplext.
Det här är anledningen till att Ritva förespråkar kvotering i bolagsstyrelser. Ett visst antal stolar bör besittas av kvinnor i en styrelse, trots allt.
– Det finns tillräkligt bra skäl att ta in kvinnor i styrelser utan kvotering, men kanske får kvinnor ett genombrott genom kvotering. Då får man en systematik i jämställdheten.

Ritva är klädintresserad. Man bör påminna sig om att hennes far ägde en beklädnadsaffär. Hon shoppar mycket och ofta och kallar sin egen stil klassiskt vågad.
– Jag har alltid haft ett stort intresse för kläder och mode.
Hon tycker om den variation som präglar ungdomars mode för tillfället; allt är tillåtet och bara kreativiteten sätter gränser.
– Det svenska modet låter just nu låter alla blommor blomma, det gillar jag. Här har det inte riktigt slagit igenom utan är lite mer uniform. Det är då man är ung som man kan vara kreativ med sina kläder. Visst kan man vara det som äldre också men då kan det se lite roligt ut. Jag gillar det också.

Natten innan intervjun har Ritva kommit med båt till Långnäs. Då hon körde hem såg hon staden utifrån Jomalahållet.
– Mariehamn låg nästan som en hägring framför mig. Jag såg stadens ljus inatt, och det slog mig att de som ser stadens ljus är i ett väldigt bra läge.

karin.erlandsson@nyan.ax

tfn 528 467