Mina första heels, om jag ens vågar kalla dem heels, köptes inför min konfirmation i åttonde klass. Jag minns dem väldigt tydligt. (Eller minns och minns, de finns givetvis fortfarande kvar. Varför skulle man kasta ett par skor? Låter vansinnigt).
De var vita, hade en bred sex-centimetersklack och smala gummibandsremmar. Det var ett himla omständigt köp vill jag minnas, eftersom utbudet av högklackade skor för femtonåringar är rätt ..tamt i Mariehamn. Om jag inte missminner mig krävde just den där shoppingturen både tårar och arga mammor innan den var över.
Jag var tvungen att övningsgå med dem flera dagar innan konfirmationen för att min gångstil inte skulle vara allt för snarlik med farbrorn som inte ville vara stor (barnprogram från nittiotalet. helt fantastiskt sådant, har du inte sett det så youtuba genast).
Jag minns hur jag fascinerat speglade mig och betraktade mina ben. Så långa och smala de plötsligt blivit bara tack vare ett par skor. Och inte nog med det, jag blev dessutom längre än min resliga 162 centmeters mamma.
Jag misstänker att det var här någonstans som min kärlek till skor föddes. Om inte annat lades åtminstone en stabil grund för det mörka vansinne som kom några år senare.
Det tog oroväckande många år av fruktansvärda skoköp innan jag faktiskt came to my senses. Det är inget jag sopar under mattan. Jag tog seriöst min examen från Yrkesskolan för tre år sedan i min mammas (!) gamla skor. Fattar ni? Mammas skor.
Lyckligtvis var det den sommaren, sommaren 2008, som jag äntligen fick upp ögonen för tolvcentimetersklackarna. Det kan ur icke skoälskade människor perspektiv kanske låta aningen absurt att beställa fjorton par skor på en gång, men det var i och med den beställningen som vansinnet satte fart. Av de där fjorton heelsen finns inte längre ett enda par kvar i min ägo. Men de utgör en milsten.
Sedan dess har känslorna växt och utvecklats till en stark och stabil relation. Jag älskar skor. De gör mig lycklig. Helst ska de vara svarta med smal klack och platå, men egentligen kan vilken färg eller form som helst funka. Det enda kriteriet att klacken håller sig över tio centimeter.
Jag köper hellre skor än mat, alla gånger, och för mina senaste topshopheels fick jag i princip leva på luft i en månad. Vilket det ju givetvis var värt. Ni måste förstå, att köpa och äga skor ger mig ett lugn i själen som kanske endast kan jämföras med Nirvana. Inte nittiotalsbandet med Kurt Cobain i spetsen, utan det där religiösa tillståndet.
Skor för mig är lycka. Och jag gillar att vara lycklig.
Madelen Holmström
