Men sedan tänker hon verkligen ta sig upp ur hängmattan. Men då. Då landar en trollslända på hennes bruna knä och hon bara måste studera rutmönstret, så finmaskiskt, så glänsande. Det finns små mörka plattor framtill på vingarna. En bakvinge är bruten. Nära den darrande avlånga kroppen sitter små kvadratiskt plattor av silverglittrande plast, tunt som Gladpack. Huvudet skimrar åt blått.
Är det sant att de lever bara en endaste dag?
Men sedan tänker hon verkligen ta sig upp ur hängmattan. Men då. Då ser hon det halvvissna tjärblomstret mot den rostiga och buckliga tunnan de brukar elda i. Alltså; ljust lila spretande blomblad mot den starkt rådjursbruntbuckliga bakgrunden. Sensationellt!
Men sedan tänker hon verkligen ta sig upp ur hängmattan. Men då. Då börjar grannen klippa gräset med en bullrig maskin. Doften kommer i pustar ända bort till henne.
Grannens gräsklippning kan i alla lägen faktiskt användas som måttstock på den mentala hälsan. Eller träning i positivt tänkande. Om så behövs.
Man kan bli gnagande irriterad. Vilket oljud! En sådan fridstörare. Ska det aldrig ta slut? Det gör det aldrig.
Man kan bli glad. Det doftar ju gott. Grannen får något gjort och en slät och fin gräsmatta blir resultatet. Och jag behöver inte lyfta ett finger. Världen går vidare. Det saftiga gröna gräset (eller som i år de gula knastrande stråna) lever och du med.
Men sedan tänker hon verkligen ta sig upp ur hängmattan. Men då. Känner hon efter. Ah! Hon har inte ont i ryggen, inte det minsta. Hon har inte ont i nacken, inte i axlarna, inte i armarna, inte i huvudet, inte i magen, inte i något öra eller i någon tand. Solen värmer huden, tinar upp henne ända in till ryggraden. Solen hettar, vinden svalkar. Det hettar – svalkar – hettar – svalkar.
Hon sover en stund. Fem minuter? Eller 50? Det känns i munnen att man sovit. Det smakar mandel. En myra kryper över den fot som hänger utanför hängmattan.
Men sedan tänker hon verkligen ta sig upp ur hängmattan. Men då. Då läser hon tidningen en gång till, serierna och tv-programmet. Och så sover hon lite igen. Sedan ser hon åt väster lite, åt verandan. Där hänger den knallgula frottéhandduken, ännu fuktig efter doppet i Lumparn, en knallturkos simdräkt, ett par rosa plast-trä-tofflor, ett knallrosa liggunderlägg, nyligen använt vid en musikfestival ute i den nordöstra skärgården, och så en katt, en knallsvart katt, sovande bredvid hela denna färgkaskad.
Men sedan tänker hon verkligen ta sig upp ur hängmattan. Men då. Då håller fem kråkor ting i tallen i skogsbrynet. De parlamenterar värre än fem ledamöter i lagtinget. Hon undrar var de avhandlar så ivrigt. Något lagutskotts betänkande angående nånting?
Men sedan tänker hon verkligen ta sig upp ur hängmattan. Men då. Då gör hon det. Hon går och plockar smultron.
Kiki Alberius-Forsman
