En eftermiddag när jag kommer släntrande genom den pensionärstäta radhusidyll jag kallar hemma, ser jag hur en av mina närmaste grannar faller handlöst in i sin egen buxbomshäck. Med det beniga, shortsklädda arslet först.
Redan sekunderna innan fallet kan man ana att det kommer att gå åt helvete. Mannen, som heter
Lars-Erik och är i 80-årsåldern, försöker sig på en alldeles för avancerad manöver med sin elgräsklippare; med handtaget i ena handen och elkabeln i den andra backar han upp mot buxbomshäcken – samtidigt som han inleder en dåraktigt brant vänstergir.
Mitt i svängen tappar han balansen, och långsamt som en ståtlig fura faller han in i buskaget med ett dämpat brak.
Några sekunder senare, när buskverket slutat darra, är två gråblåa ben som sticker rakt upp ur häcken det enda som skvallrar om det stilla dramat i trädgårdsmiljö.
Ett par granntanter rusar till. Med gemensamma krafter drar de upp den vimmelkantige gamylen på fötter. Han hasar skärrat in till sig och stänger dörren.
Några veckor senare säljer han huset. En stroke har krossat hans balanssinne. Han lever ensam och orkar inte längre slåss mot sitt hus, för att inte tala om den prydligt pyntade trädgården som då och då försöker sluka honom levande.
Man kan tänka sig att han förbannar sin stroke och samtidigt låter en eller annan tår rinna över den gropiga näsan när han kliver in i taxin och lämnar sitt hem för sista gången.
En vecka senare står det en studsmatta på gården. I en blå container utanför tomten samlas Lars-Eriks gröna vävtapeter, bruna träpaneler och all annan otidsenlig inredning, som nu ska ersättas med lite svenneminimalism från Ikea.
"Ah, generationsskifte", säger mäklarna lystet. "Ett spännande område som håller på att förnyas", frustar de. "Mycket åtråvärt läge."
Ja. Vårt radhusområde ömsar skinn. Ut med det gamla. Ut med porslinsfigurerna, de svampiga heltäckningsmattorna, släktfotografierna i guldramar, de högt tickande köksklockorna. Ut med de gula kaklen på toaletten.
In med vita Ikeakök, grå kakel och rostfritt.
Det finns inte så mycket att säga om det. Det är så det går till.
Det känns bara lite konstigt att vara mitt i det – att faktiskt vara ett nytt Ikeakök bland alla vänliga, bruna korkmattor.
En natt väcks jag av ett påträngande blinkande ljus i sovrumstaket. Jag smyger fram till fönstret. Ambulansen står parkerad nere hos grannen. Jag står kvar bakom gardinen i tjugo minuter, som ett äckligt fönstertittarpervo. Men inget händer.
Morgonen efter får jag höra om Lillan. Om hennes fall i trappan, om benbrottet, om den galopperande demensen. Om Alf, som nu blir ensam i porslins- och väggbonadsparadiset där han och Lillan har levt de senaste 40 åren.
Några dagar senare knackar Alf på hos oss. Han håller på att gå igenom Lillans saker och har hittat ett litet kulspel av plast i en undanstuvad låda. Han undrar om vi vill ha det. "Kanske något för lillgrabben", säger han, nästan generat.
Varje dag promenerar han till hemmet där Lillan bor nu. Sen går han hem igen och äter middag ensam.
Man kan nästan höra hur ett nytt Ikeakök står och rycker i hans ytterdörr.
