På tisdag om en vecka kommer De gamlas hems förbundsfullmäktige ta ställning till om styrelsen och de ledande tjänstemännen ska få en in blanco-check för juridiskt bistånd i samband med tvister i organisationen.
Bakgrunden är att styrelsen vill veta hur man ska göra med de fakturor som ramlar in på kontoret efter de konflikter och rättsförhandlingar som varit, och de som eventuellt kan komma i framtiden. Kort sagt: man vill slippa samma strul och kaos som juristfakturorna inom ÅHS orsakade.
Det kan tyckas både förutseende och klokt att göra upp dessa regler innan en svängom i styrelsen ā la ÅHS blir aktuell, men det väcker också frågor.
Inom De gamlas hem har turerna, affärerna och konflikterna varit både många, långa och tunga att reda ut. Fortfarande ligger den senaste, uppsägningen av förra vårdchefen
Kerstin Wikgren, i rättsapparaten och väntar på sin upplösning. Det torde vara ett sådant fall där styrelsens juridiska kostnader ska täckas av den nya garantin från förbundsfullmäktige.
Men hur blir det då med Kerstin Wikgrens kostnader? Som en ledande tjänsteman inom De gamlas hem borde hon få sina kostnader betalda, hon också, enligt de föreslagna reglerna. Men det kommer hon förstås inte att få. Och där påvisas bristerna i det här förslaget med all önskvärd tydlighet.
Att en styrelse backar upp en anställd, förutsatt att denna gjort till synes rätt, det är ingen konstig sak. Men när styrelsens yrkar på att själv få samma rättighet, och den som ska bedöma om man ska ge den rättigheten är styrelsen själv, då blir det mer än lovligt snurrigt.
Hur ska till exempel en anställd kunna driva ett mål mot styrelsen? I de fallen menar DGH:s ordförande
Harry Jansson att man måste se till vem som företräder DGH. Och den bedömningen ska alltså styrelsen göra. På samma sätt ska styrelsen avgöra vem av två stridande anställda som har rätt till juridiskt understöd. Det är inte rimligt.
Förvisso ska det juridiska biståndet kunna krävas tillbaka om det begåtts ett ”väsentligt fel” eller om personen varit ”grovt vårdslös”. Så hade också ÅHS kunnat göra om förtalsanklagelserna mot
Peter Rask lett till åtal och fällande dom.
Skillnaden i DGH är att där kommer styrelsen också att göra en bedömning av domen, enligt Harry Jansson. Om det inte finns ett uppsåt till handlingen, utan den skedde i god tro, kommer inga pengar att återkrävas oavsett den fällande domen.
Syftet med det nya regelverket är att undvika att behöva skapa principer under brinnande affär. Det är en fullt rimlig inställning och en klok lärdom efter ÅHS-kaoset.
Men DGH-styrelsens förslag lämnar lika många luckor som frågetecken, och är kort och gott feltänkt. Att ge en carte blanche är aldrig speciellt smart. Sätt i stället upp tydliga riktlinjer om att i de här och de här områdena tar vi hand om våra anställda. Men gör du något utanför det, som att förtala någon, då får du klara dig själv.
Sedan måste förstås också reglerna skilja sig mellan anställda i organisationen och den politiskt tillsatta styrelsen. Att ta ett uppdrag i en organisation, vilken det vara månde, är inte samma sak som att ta en anställning. Därför ska man heller inte ha samma rättigheter och skyldigheter som en anställd.
Gör om, gör rätt.
Jonas Bladh
Kommentera
