I tider av ekonomiskt återhållsamhet kommer dessa tillfällen alltid åter; när åtgärden kommer först efter att olyckan inträffat.
I den svåra krocken på Getavägen i måndags klarade sig kvinnan mirakulöst med bara smärre skador. För det kan hon tacka lyckliga omständigheter och att hon satt i en krocksäker bil.
Däremot måste man ju undra över hur väghållaren, landskapet, tänker. Jag åkte själv på just den vägsträckan bara lite drygt en timme före olyckan. Solen låg på, det var ett par minusgrader, underbart vinterväder. Men solen speglade sig också i vägbanan, det var glashal is överallt, som en öppen inbjudan till okontrollerbara sladdar.

I gårdagens tidningen Åland avvisar vägingenjör Stig Jansson all kritik mot att det skulle vara dåligt ställt med sandning på Åland. ”Vi har sandat flera gånger i år”, säger han. Det är fullt möjligt att det är så, men på olycksplatsen i måndags fanns inte ett gruskorn att skåda.
Senare samma kväll åkte jag förbi olycksplatsen igen. Då var den tidigare isgatan förvandlad till grusväg. Under seneftermiddagen hade uppenbarligen landskapet ansett att vägen var så pass hal att det var dags att rulla ut med grusbilen.
Det är väl märkligt ändå att det krävs en hemsk olycka för att ett sådant beslut ska tas? Speciellt som källor uppger att samtal förts under den gångna helgen om att sanda Getavägen, men att det då inte ansågs nödvändigt.

Till skillnad från förra vintern har denna ännu inte inneburit mängde mer snö och därmed stora utgifter i form av plogning. Så nog borde det finnas pengar till att sanda våra vägar? Och att det redan sandats flera gånger är knappast heller något gott argument, vädret har lekt tittut med oss hela vintern, och väglaget har förändrats med det. Då kan man inte räkna antal gånger man sandat uten se till hur det faktiskt ser ut.
Här har regeringen uppenbart en del att göra, för dagens regelverk kring när det ska sandas är för dåligt. Det visar bilvraket från i måndags med all önskvärd tydlighet.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax