Nu, nästan nu, avgörs det ekonomiska utfallet för året för en massa åländska företagare, från små till stora. Inom service- och turismbranschen finns fortfarande bara juni-juli-augusti, och sen nånstans långt senare, knappt på samma karta, lite höst- och vårsäsong.
Nu ska det säljas, nu ska servas, nu ska tystnaden vara meningsfull, solnedgångarna redo för mobilkameror och evenemangen ge härliga upplevelser att skriva om på Facebook.
Det är knappast för mycket sagt att Åland drar en djup suck inför turistsäsongen, en suck vars utandning kommer i slutet av augusti, när mörkret bäddar in oss i bekanta banor.
Hur man än försökt är Åland inte ett samhälle som med öppna armar tar emot sina besökare. Man gör sig inte till som kollektiv, man ger inte service till varje pris, håller öppet för att något ska vara öppet eller skjuter upp sin semester för att inte missa den viktiga högsäsongen.
Förklaringen är förstås att turismen trots allt är en marginell näring för Åland. I åratal har man pratat om turismens betydelse som tillväxtsektor, men det vill sig inte riktigt.
Den typ av kallvattenturism vi sysslar med kräver stora investeringar, i anläggningar och evenemang, i högklassigt boende, i marknadsföring av destination snarare än enskilda aktörer eller anläggningar.
Allt detta görs nog, men i alldeles för liten skala.
Under senare år har två större satsningar diskuterats – en ny golfbana och
Michael Björklunds satsning på en Smakby.
Av bägge har hittills blivit intet. För Smakbyn finns fortfarande hopp, trots att landskapet både sagt nej till att stöda projektet med önskat belopp och till exploateringen av Kastelholmsområdet enligt plan.
Av en ny golfbana blir intet. Det tåget har helt enkelt gått nu.
Av de nyinvesteringar som gjorts står utomåländskt kapital för det mesta, med Havsvidden som det starkaste exemplet.
Det finns inte vilja eller mod på Åland att satsa stort på åländsk turism, varken hos privata investerare med vinstkrav eller med offentliga medel för samhällsnytta.
Hela den åländska turismen lider av ett Viking Line-dilemma. Det finns dom som gör det billigare och dom som gör det bättre. Billigare fungerar uppenbart inte, varken för Viking Line eller Åland, och bättre kräver stora investeringar och tro på framtiden.
Den framtidstron finns inte.
Kanske är det en riktig prioritering. Kanske är Åland ingen framtidsregion för turismen. Kanske har vi världens vackraste skärgård och billigaste färjetrafik bara för att vi ska få ha det vackert och bekvämt för oss själva.
Viking Line har det körigt just nu, och säkert för en tid framåt, men man har vågat satsa på en ny tid av nåd med Viking Grace.
Det må så vara att ålänningarna tycker att turisterna är många och jobbiga, och att de flyr till sina stugor för att slippa trängseln. Det är ändå så att turisterna borde vara mångdubbelt fler, och att den där utandningen i augusti borde vara en belåten suck av utmattning.
Nina Fellman
Kommentera
