SÖK
MENY
Hunden som inte var smittad
Nej, den åländska hunden hade inte rabies. Men det är värt att påminna om vad som gäller i umgänget med vilda, förvildade eller herrelösa djur – kunskap som kan rädda oss från svår sjukdom eller förfärlig död.
Det hela skedde blixtsnabbt, var ganska komiskt och hade kunnat kosta mig livet.
Katten hade tagit en fladdermus. På sitt sedvanliga, lojt grymma vis hade den sedan släpat in fångsten i badrummet genom kattluckan och lämnat den som en trofé på mattan.
Men fladdermusen var inte död, eller ens allvarligt skadad. Så fort katten hade släppt den, och just innan jag skulle ta upp kadavret med hjälp av en tuss toapapper, så lyfte den lilla varelsen mirakulöst från golvet och försökte flyga sin väg.
Katten for opp och fångade fladdermusen mellan framtassarna.
Jag rusade fram och högg tag i katten.
Katten släppte sitt byte och jag tog upp fladdermusen för att skydda den.
Jag kände ett sting av smärta i handen.
Efter att ha sparkat ut kattfan och släppt iväg läderlappen upp i den blånande skymningen undersökte jag handflatan. Jag blödde lite. Tandmärkena syntes tydligt.
Jag hade blivit biten av en fladdermus, det enda vilda djuret i Finland som kan ha rabies.
Nyligen fick en åländsk hund avlivas efter misstankar om rabies. Som väl var förelåg ingen smitta; vad hunden led av är oklart, men rabies var det inte. Incidenten med hunden som inte var smittad gör det dock befogat med en diskussion om hur vi ska bete oss med djur som är vilda, förvildade eller herrelösa. För faktum är att de flesta inte förstår vilka risker det innebär att ens vidröra främmande hundar, katter, fåglar eller fladdermöss.
Om vi börjar med det som Livsmedelsverket nyligen varnat för: fågelinfluensan. Just nu cirkulerar fågelinfluensaviruset H5N1 i Finland och flera fall av viruset har konstaterats i år än tidigare. Förutom de allvarliga konsekvenser det får för fjäderfäanläggningar när hela besättningar måste avlivas kan viruset också överföras till vissa däggdjur, vilket kan drabba bland annat pälsfarmer.
Men lika viktigt är att även husdjur kan smittas – och (om än mer sällan) människor. Blir du sjuk blir du allvarligt sjuk: det handlar om allvarliga influensaliknande symtom med feber och andningssvårigheter.
Så: peta – inte – på – döda – fåglar – du – hittar – i – naturen.
Än värre blir det med hundar. Okloka hundägare som av snålhet eller bekvämlighet struntar i att ge sina kelgrisar de avmaskningskurer och vaccinationer de enligt lag måste ha, utan i stället smugglar dem med sig, utsätter oss andra för stora risker. Får vi dvärgbandmask i Finland kan vi glömma att gå ut i skogen för att plocka svamp och blåbär i framtiden.
För att nu inte tala problematiken med dem som tar hem herrelösa djur från andra länder … Livsmedelsverket sammanfattar det fint på sin hemsida: ”Smittsamma sjukdomar som kommer med hittehundar till Finland är bland annat valpsjuka, parvovirusdiarré, leishmaniasis, Brucella canis, hjärtmask, ehrlichios, leptospiros, listerios, yersinios, babesios, koccidios, giardios, campylobacter, salmonella och tuberkulos.”
Det ska också påpekas att det även är riskabelt att ta genvägar när man köper förment legala djur. Det är betydligt billigare för oseriösa försäljare att förfalska vaccinationsintyg än att faktiskt ta djuret till veterinären. Så besök gärna hunden du spanat in flera gånger hos uppfödaren och försäkra dig om att det är en respektabel firma du har kontakt med. Eller för att citera veterinär Laura Ölander på landskapsregeringens miljöbyrå: ”Köp inte hundvalpen ur en baklucka.”
Så: följ – noggrant – reglerna – för – djurimport.
Detta för oss tillbaka till utgångspunkten. Den största faran med oseriöst försålda eller illegalt importerade djur är just att de kan ha rabies. Och faran är enorm.
När jag såg den lilla blodsdroppen i handflatan stod en sak snart klar för mig: detta måste tas på allvar. För rabies (som smittar genom saliv eller bett) är en hundraprocentigt dödlig sjukdom. Och när de första symptomen dyker upp är det för sent att göra något åt saken – den drabbade är redan en levande död, med en fruktansvärd sista tid framför sig.
I mitt fall hade jag som tur har en vårdkunnig anhörig som snabbt gjorde mig uppmärksam på saken. Redan nästa dag hade jag rabiesvaccin i armen samt sex globulinsprutor i högerhanden och var utom fara – som aldrig var särskilt stor, ska tilläggas: mycket få fladdermöss bär trots allt på sjukdomen.
Men avslutningsvis bör alla ha följande klart för sig: de senaste årens fall av människor som dött av rabies i EU kommer sig av att de klappat herrelösa hundar och katter (jo, de kan också ha rabies) utomlands. Det är bokstavligt talat livsfarligt att paja de bedårande strykarna man hittar under cafébordet på semestern.
Så, till sist: gulla – inte – med – herrelösa djur.
