Bakfylla kan vara en välsignelse.
Oväntat många konstnärer har till exempel hämtat styrka just ur bakruset. Tennessee Williams (USA:s främste dramatiker) lär till exempel aldrig ha skrivit ett vettigt ord utan att ha varit dagen efter. Churchill skröt vitt och brett om allt klokt han tänkt med betongkepsen på och den svenske författaren Sven Delblanc har hyllat ”bakfyllans avklarnade ljus”.
Själv tänker jag mest på Stillsamme Torsten.
Vi kan kalla honom Stillsamme Torsten i alla fall. I själva verket heter han något annat och var en av Sveriges mest uppburna skådespelare när jag jobbade med honom.

Stillsamme Torsten var ständigt bakfull och hämtade hela sin styrka ur detta tillstånd. Hans repertoar av själfulla blickar under lugg, sammanbitna raseri i motgångens stund eller saktmodiga livslånga lidande var sprungen ur denna mörka källa. När Stillsamme Torsten led var det på riktigt, helt enkelt.
Med tiden började vi som jobbade med honom undra hur han egentligen var när han inte hade kopparslagare. En dag fick vi veta.

Entrédörren till vår gemensamma arbetsplats var denna morgon låst, av någon anledning. Det var en mörk och kall vintermorgon och Stillsamme Torsten klev ur taxin och var alldeles nykter och inte bakfull. Han tog i dörren ett par gånger. Lönlöst. Då tog han ett steg bakåt och sparkade sönder dörren.
Det var styvt gjort, för eftersom entrén ledde in till ett Mycket Stort Svenskt Filmbolag var den gjord av pansarglas. Samtliga larm i hela byggnaden utlöstes och fick, hörde vi efteråt, det andra företaget i byggnaden att evakuera sina 120 anställda.

Vi tog det lugnare för vi hade en TV-serie att spela in, så larmsignaler bet inte på oss. Därför hörsammade vi heller inte den uppenbara larmsignalen som utgjordes av att Stillsamme Torsten slog kaffepojken på käften när han inte fick socker. Vi tänkte bara att, jaja, skådisar, och så började vi spela in scenen när Stillsamme Torsten skulle kyssa Christina Schollin.
Han skulle spela hennes sorgsne, milde älskare just den här säsongen av TV-serien, nämligen. Och faktum var att Christina invänt mot detta och föreslagit en annan, mycket yngre skådespelare till den rollen. Detta hade letat sig fram till Stillsamme Torstens öron, men eftersom han alltid var bakfull och snäll hade han inte brytt sig om detta tidigare.

Men denna morgon var han spik nykter och inte det minsta bakis. Och då for fan i honom.
Så han tog i smyg en banan från kaffevagnen och stoppade i byxorna. Och när regissören sagt sitt ”Varsågoda” och kamerorna rullade, då blev Stillsamme Torsten Galne Torsten.
Han stegade fram till Christina, väste hennes rollkaraktärs namn som vore han Antonio Banderas och så kysste han upp henne for real, med tunga och allt (vilket brukar vara skådistabu), en riktig fet långtradare till kjöss, medan han med ett fast grepp om samme Schollins bakdel entusiastiskt gnuggade sin byxbanan mot henne under en minut minst.

Och när lamporna sedan slocknat och regissören föreslagit att vi kanske skulle ta en tidig lunch och Christina flytt till sin loge, fast förvissad om att Stillsamme Torsten fått totalt galopperande kåtslag och vi på manusavdelningen fått till delikat uppgift att tänka ut en ny fortsättning på serien, då stod en sak klar: Bakfylla kan vara en välsignelse.