När fotbollsspelaren Bajram Fetai gjorde 1-1 för sitt Nordsjaelland mot Silkeborg i en match i den danska ligan i våras, bjöd han och lagkamraterna på en målgest så filmisk och välkoreograferad att man kunde tro att laget har en regissör på sin avlöningslista: Efter målet möttes Bajram av jublande lagkompisar, men istället för att omfamna dem på traditionellt homoerotiskt vis, golvade han dem, en efter en, med spektakulära stuntsmockor. Sekvensen avslutades med att Bajram själv blev ”skjuten i huvudet” av en lagkamrat. Uppvisningen höll helt klart godkänd c-filmsklass.
Man behöver inte göra någon djupanalys för att inse att målgesterna har utvecklats sen 50-talet, då gossar som Kurre Hamrin och Gunnar Gren ägde planerna. Deras målfirande sträckte sig till att utbringa ett sparsmakat ”hurra, kamrater” och möjligen kasta upp panamahatten i luften (på den tiden hade alla hatt).

Fotbolls-VM, som börjar idag, kommer säkerligen att bjuda på nytt, spännande gestgodis. Det kan man dessvärre inte säga om resten av samhället. Utanför fotbollsplanerna har det stått stilla på gestfronten så länge att man nästan blir lite oroad.
Det är inte klassiker som det uppsträckta mittfingret, det peppande tummen upp-tecknet eller ”luft-fittslickandet” (den fladdrande tungan mellan pek- och långfingret) jag är oroad för. De är tidlösa och kommer att stå sig väl.
Däremot finns det gester som verkligen behöver uppdateras. Som det internationella tecknet för ”kan du skynda på för helvete, det finns faktiskt folk som har bråttom här!” Jag syftar på den demonstrativa lyftningen av vänster arm – klockarmen – och det lika demonstrativa pickandet med höger hands pekfinger på en urtavla, inbillad eller verklig, på vänster arms handled. Som i ”kom igen, vi här längst bak i kön börjar bli otåliga, jädra idiot att betala varor för 5.000 euro med tiocentare!”

Enligt statistiken minskar användandet av armbandsur i rasande fart, speciellt bland unga. Numera är det nästan bara överklassdamer – som dessutom har urtavlan på insidan, alltså ”fel” sida av handleden – och yngre medelålders män med tysk smak som använder armbandsur. Om 20 år vet således ingen under 50 vad den irriterade mannen längst bak i kön håller på med när han står och pickar sig på handleden. ”Vafan står du och pickar dig på armen för? De säljer hamburgare här, inte vaccinationer! Du ser ju för löjlig ut. Skäms, människa!”
En annan gest som börjar kännas förlegad är den uråldriga ”ring mig sen”-gesten, då man för ena handen mot örat, med spretande tumme och lillfinger, för att illustrera en lur. Ärligt talat, vem äger egentligen en lurformad lur idag? Alla telefoner, såväl hemtelefoner som mobiler, är ju platta. Om någon skulle göra den fåniga tum- och lillfingergesten om 40 år, då skulle folk bli helt nollställda. ”Vad vill karln? Varför stoppar han tummen i örat? Varför suger han på lillfingret? Är han pervers på nåt sätt?”

Det är lika korkat som om vi idag skulle stå med ena handen mot örat och den andra i luften, vevande. Så som man ringde år 1891. ”Ring mig sen. Med din 130 år gamla vevtelefon. Ok?”