Vi har känt varandra sedan 1986 eller så. Vi har delat lägenhet, kalasat och pluggat ihop, och ja, gjort de mest märkliga saker tillsammans. Bland annat blev vi en sommar utkastade från en kinakrog vid Medborgarplatsen, efter att vi tagit av oss skor och strumpor och vadat genom restaurangens fiskdamm, bland karpar och prydnadsbuddhor. En fin stund.
Så vi borde känna varandra utan och innan.
Vi träffas för en lunch – det här var ett par dagar sedan – och redan på långt håll, när vi ser varandra, skiner vi upp. För vi har alltid så jäkla kul när vi umgås.
Men när vi ska hälsa går något snett.
Låt mig lotsa er igenom det:
Jag öppnar försiktigt famnen för en kram, han sticker fram näven för en handskakning – jag korrigerar mig snabbt och sticker fram näven precis samtidigt som han ändrar sig och försöker gå in i en kram, och efter en stunds fumlande med armar och nävar, likt två gamla, generade mimare som genomför ett tafatt slagsmål, möts vi till slut i en av Nordeuropas mest onaturliga kramar, där bara våra armbågar och pannor möts, på ett fullständigt bisarrt sätt.
Alla dessa år och vi vet fortfarande inte om vi ska kramas när vi träffas. Besynnerligt.
För sedan finns det ju människor som jag inte alls känner lika bra, som jag omfamnar hejvilt. Som snubben som jag kompislunchar med ibland. Med honom kan jag helt sonika gå ”all in”, jag skulle kunna hoppa upp i famnen på honom och liksom korsa benen bakom hans rygg och sen bara hänga där som i en höftgunga och låta mitt underrede gnidas mot hans bukmuskulatur, och till och med skjuta på med höfterna tills det blev en liten blöt fläck på hans tröja – och det skulle ändå inte kännas obekvämt.
Märkligt. Kramens psykologi är inte enkel. Men en sak är säker. Min generation kramas mer än pappas generation. I alla fall män emellan.
Jag brukar ibland tänka på en episod som inträffade för kanske femton år sedan. Vår familj åkte på bröllop till Lovisa, sonen till en av pappas bästa barndomsvänner skulle gifta sig. När vi klev ur bilen efter timmar av landsvägsmonotoni möttes vi av den goda vännen. Han och pappa hade inte sett varandra på något år – men istället för att ge varandra en bamsekram ställde de sig på behörigt avstånd. Som två revolvermän i gryningen.
Sen började de skratta.
Först försiktigt, sedan allt intensivare. Snart skrattade de så de skrek, medan de pekade på varandra och svor: ”Saaatan!” Deras ansikten blev allt rödare, skrattåskorna blev allt mer väsande och pipiga och till slut blev de tvungna att stöda armarna på knäna och kippa efter luft – men så fort de tittade på varandra började de skratta igen, obrydda om hostattacker, dinglande salivsträngar och karmosinröda tinningar.
Det var som ett naturprogram på tv. Hannarna cirklade runt och försökte skratta varandra till döds medan honorna och ungarna storögt tittade på och undrade vem som först skulle spräcka en ådra.
Så här i efterhand tror jag helt enkelt att de ville kramas, men att män födda på 40- och 50-talet hanterar ömma känslor på andra sätt.
På kvällen, när de druckit vin, då började de brottas.
Jag måste fråga pappa om det där.
